De andras liv

Ikväll kommer filmen De andras liv på TV. När jag först såg den på bio tyckte jag att det var en riktigt bra film. Ska nog se den igen ikväll, Barcelona hinner nästan spela klart tills dess…

Edit kl 23:44: Filmen var lika bra som jag mindes den (sorglig och fin).
Barcelona vann med 4-2.

Någon slags sol

Min ena granne underhåller mig med arabisk musik på hög volym: ”habibi, habibi” medan den andra grannen säger på bred skånska så att jag hör det genom vardagsrumsväggen ”vad fan sa jag till dig? va? vad sa jag?”  Jag vet inte om han pratar med en hund, ett barn eller kanske med sin sambo? Ute är det någon slags sol. Jag har inte sett den sedan i Barcelona. Om det inte är svininfluensan jag har så har jag inte så mycket emot att vara bara lite sjuk. Jag orkar läsa, titta på TV och tillaga enkla maträtter. Jag orkar fundera lite på andra saker som är viktiga också.
Läste ut Stefan Einhorns Vägar till vishet. Den innehöll många bra exempel på hur man kan agera vist i vardagssituationer. Boken är klart läsvärd och ger en överskådlig bild över begreppet vishet och vilka egenskaper man bör besitta (eller vara beredd att utveckla) för att räknas som vis. Enligt Einhorn är det följande:
Människointresse
Bred kunskap och erfarenhet
Förmåga att skilja mellan det vi vet och inte vet
Öppet sinne
Godhet och tolerans
Förmåga att formulera de rätta frågorna och hittta de bästa svaren
Ödmjukhet
Självinsikt
Förmåga att ge goda råd
Förmåga att agera

Lite sjuk

Man blir lite rädd av att ha sjukdomssymptom i dessa tider. Jag har känt mig frusen och febrig idag. Jag har ingen feber, men det känns så. Mindre kul. Eleverna vaccinerades mot influensan idag på skolan, men lärarna ska själva bli kallade till vårdcentralen. Jag hade kanske behövt en sån där ”shot” idag? Gå över sjukdom, por favor!

Flyin’

Rafa utanför Nike-affären på Barcelonas flygplats. Wimbledonfinalen 2008.

Flyger över Pyrenéerna

Mörker

Jag kan inte förstå hur mörkt det är. Idag tänkte jag att jag är rädd för vädret och rädd för mörkret. Hur kan vi bo i sånt mörker? Det är inte mänskligt. Något annat som inte var mänskligt, eller så var det precis vad det var, en studie i människans mest utmärkande egenskaper när tillvaron ställs på sin spets, var Aravind Adigas Den vita tigern som jag läste ut på planet från Barcelona. Boken är ingen smickrande skildring av det indiska samhället och det är nog inte precis föresatsen heller. Den speglar den hårdhet och cynism som präglar det korrupta indiska samhället genom en fattig chaufförs ögon. Chauffören mördar för att komma sig upp i hierarkin. Detta är bokens dilemma: chauffören är i huvudsak sympatiskt skildrad. Samtidigt beskrivs mordet han begår på ett ganska kyligt och distanserat sätt. Jag blir inte riktigt berörd av den här boken, även om den säkert är en ganska realistiskt skildring av dagens Indien.

Man kan inte göra så mycket annat än att läsa böcker just nu. Skolbiblioteket har fått in Herta Müllers Hjärtdjur nu också. Den är min! Nästa bok i Läsecirkeln blir Stefan Einhorns Vägar till visdom.

Idag hade jag helst inte…

…velat träffa mig själv. Allt som jag upplever just nu har så många märkliga beröringspunkter. En av dagarna i Barcelona när min vän hade extremt mycket att göra och han undrade var alla kom ifrån helt plötsligt sa jag att de måste vara här för att träffa dig. Då sa han: ”idag hade jag inte velat träffa mig själv”. Jag hann inte fråga om det var en referens till Herta Müller, men i morse när jag kom in i skolbiblioteket som jag passerar på väg till mitt arbetsrum lyste titeln emot mig: Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv. Jag snappade åt mig boken i förbifarten, registrerade den med mitt kort och bar den med mig i väskan hela dagen. Det var så jag också kände mig idag. Men jag tror inte det märktes så mycket.

Också konstigt att jag hade bestämt mig för att visa filmen Döda poeters sällskap på svensklektionen idag. Den handlar om allt som jag tänker på just nu – och det visste jag redan när jag såg filmen första gången. Då var jag 15. Make your life extraordinary. Jag gör vad jag kan.

Barcelona kl 08:15 söndag morgon

I taxin i morse på väg till flygplatsen. Överst: Placa d’Espana i soluppgången. Barcelona är en fantastiskt vacker stad tidigt på morgonen. Så lugnt, så fridfullt och med ett magiskt ljus.

Och varför gör jag det här?

..undrar kanske någon. Det är så att jag också undrar ibland, men jag kommer alltid fram till samma svar: för att jag måste. Jag har absolut inget annat val än att leva mitt liv på det här sättet. Det har inte med pengar, tid eller antal gånger att göra. Om jag måste åka till en plats två eller tio gånger för att få reda på det jag behöver så kommer jag att göra det. Det kan aldrig vara slöseri med vare sig tid eller pengar för mig – aldrig. Om jag känner något måste jag följa den känslan hur det än slutar och jag vet alltid vad jag känner och jag vet också när känslan tar slut, även om jag ibland kan tyckas agera huvudlöst och irrationellt utifrån sett. För mig är det högst rationellt. Jag har alla tänkbara scenarier fullständigt klara för mig, hela skalan, inklusive beredskap för otänkbara sådana. Många gånger händer just det otänkbara, det jag aldrig hade kunnat räkna ut i förväg. Det kan vara extremt sorgligt, men det är inte en känsla jag är rädd för. Det kan vara sorgligt och vackert på samma gång. Det kan vara vemodigt och det kan samtidigt vara helt rätt. När jag vet vilket det är så infinner sig ett lugn och en tystnad. Då kan man andas och le. Jag kan aldrig glömma en sådan känsla och det vill jag inte heller. Jag vill uppleva den igen och igen och igen. Det vackra, som på samma gång kan, men inte måste, vara så outsägligt sorgligt. Då lever man på riktigt, tycker jag.

You Don’t Know What Love Is (You Just Do As You’re Told)

Har haft den här låten på hjärnan ett tag. I wonder why. Hoppas den går att se i Sverige också. Vissa Youtube-klipp funkar inte överallt.

Lång promenad på Montjuïc

I förmiddags, efter att jag hade druckit kaffe och pratat med min vän, tog jag tunnelbanan till Placa Espanya och gick uppför en massa trappor och slingrande stigar upp på berget Montjuïc. Olympiastadion som användes under OS 1992 ligger där uppe och hela berget är som ett rekreationsområde. Det var härligt att gå där, men ganska svettigt. Dessutom var jag inte så sportigt klädd. Jag hade en klänning med paljetter på mig, men det gick bra ändå. En fantastisk dag här vädermässigt med lite soldis, som ni ser. Här är några bilder från promenaden.