Mars-uppdatering

Jag har varit lite dålig på att blogga den här månaden, känns det som. Vad har jag gjort? Väntat på att det ska bli vår och det är det faktiskt nu, om än lite kylig sådan. Jag har hållit en för mig ovanligt låg profil i hela tre veckor. Undrat över vad en man jag känner tänker. Tvättat vinterkläder. Hoppats på att jag får fortsätta jobba på min nuvarande arbetsplats även till hösten. Börjat använda Facebook. Det är faktiskt ganska kul. Börjat springa utomhus efter vintern. Lyssnat på Lykke Lis nya album. Köpt biljett till Ryan Adams i juni. Sett filmen Norwegian Wood. Ungefär så.

Rafa gick till final i Indian Wells där han förlorade mot Novak Djokovic förra veckan. Nu är han i Miami där han är vidare från första omgången som egentligen är andra omgången eftersom Rafa sällan spelar första omgången. De topp-seedade spelarna gör inte det. De går vidare direkt till andra. Och mitt i natten är det så klart  när de spelar i Miami, men snart börjar den europeiska grussäsongen. Sweet.

Scarlett på Oscarsgalan

En riktigt tjusig kvinna och klänning – Scarlett Johansson på Oscarsgalan i år. Bild: zimbio.com

Redo att älska

Igelkotten är en sympatisk film precis som boken Igelkottens elegans. Den är värd att se. Filmen är full med trevliga katter också – och mänskliga igelkottar.

Bild www.palatset.se

Igelkotten

Nu ska jag gå och se filmen Igelkotten som har en mycket missvisande titel. Det handlar inte alls om någon igelkott. Filmen är baserad på romanen Igelkottens elegans och titeln syftar på den kvinnliga portvakten som beskrivs som en igelkott: taggig på utsidan men med ett mycket raffinerat känsloliv på insidan..

Somewhere

Jag har varit och sett Sofia Coppolas Somewhere. Den var inte bra, hörni. Lost in Translation är en av mina absoluta favoritfilmer, men den här? Nej, nej, nej. Jag förstår att hon vill skildra meningslösheten i Hollywood, men det fattar man ju efter två scener och det räcker inte. För att jag ska bli bara lite intresserad krävs åtminstone någon form av karaktärsfördjupning, men av det fanns intet. Då känner man ju inget när huvudpersonen själv konstaterar att han inte är någon. Nä, det är han inte och ingen bryr sig. Så är det. Om det var det som var poängen har hon lyckats, men tyvärr – det räcker inte för mig. Den solblekta California-känslan är skickligt förmedlad, det ska sägas.

Scarlett Johansson i Lost in Translation

Låt den rätte komma in

Lite sent, men ändå. När filmen Låt den rätte komma in fick en massa guldbaggar minns jag att jag tänkte att det där kan väl inte vara så bra. Vampyrer, liksom. Har lite svårt att bli berörd av det. Nu har jag läst boken tillsammans med en klass och i kväll såg jag också filmen för första gången. Ärligt talat, jag gillade filmen mer än boken. Jag hoppades att de inte skulle fokusera för mycket på romanens alla läbbiga detaljer i filmen och det gjorde  de inte heller. I stället ligger fokus på relationen mellan Oskar och Eli och det är ju det enda som egentligen är riktigt intressant. Träffsäkert 80-tal med fint foto och skildringen av ensamhet och kyla höjer filmen ytterligare. Och att mobbarna inte var fullt så hemska som jag trodde att de skulle vara gjorde mig lättad.

American? Moi?

Kate

Måste väl vara frisyren?

I morse frågade en av mina brittiska engelsklärarkollegor mig i kopieringsrummet om jag är amerikan. I många sammanhang är det kanske inte så smickrande att vara amerikan, men undervisar man i engelska och är svensk så är det en komplimang att någon misstar en för att vara amerikan. Särskilt så tidigt på morgonen.

Senare på dagen kom en elev fram efter lektionen och frågade om jag vet vem Kate Bosworth är. Jag svarade jakande. Hon sa: ”Du liknar henne jättemycket” och gick glatt därifrån. Vad är det frågan om idag?

Mala Noche

Jag tittar på filmen Mala Noche på Silver, min filmkanal. Av Gus van Sant, från 1985 redan.. Jag gillar flera av hans filmer. Paranoid Park gillar jag speciellt. Så mycket West Coast.. typ Portland, Oregon.

Mademoiselle Chambon

Hon hade aldrig på sig klänningen på bilden i förra inlägget i filmen, Mademoiselle Chambon. Filmen är gjord Stéphane Brizé, samme man som regisserade Inte här för att bli älskad. Båda är väldigt lågmälda filmer. Man kan tycka att karaktärerna i Mademoiselle Chambon inte säger mycket och det gör de inte heller, inte med ord. Igenkänningsfaktorn var på gränsen till plågsam för mig i den här filmen. Han vågade inte följa med henne till slut och det är ju så det (nästan alltid) är.

Film

Jag ska gå och se Mademoiselle Chambon på Spegeln. Det låter väl som något jag kan identifiera mig med – en lärarinna som vänder upp och ner på en mans liv. Haha.